Kroppskontakt och spontanitet
Idag när jag hade kört mitt pass och gick till repan för att föra in statistiken så stod min favoritspanjorska där (hon var på lunch när jag kom). Båda vi sken upp i stora leenden och hon blev så glad att hon till och med ville krama mig trots att det rann salt vätska, kallad svett, från mig.
När jag sedan duschat och blivit av med den tidigare nämnda vätskan så ville hon kramas igen. Tycker det är så himla kul med sådant. Spontanitet. Kramar. En kram kan betyda så mycket, beroende på vem den kommer ifrån och vid vilket tillfälle.
Jag tror vi svenskar i allmänhet är lite rädda för spontan kroppskontakt. Vilket vid vissa tillfällen är synd tycker jag. Jag försöker släppa loss lite mer och våga ge folk en kram när den verkligen kan behövas. Jag själv har alltid tillhört den uptighta typen som aldrig varit mycket för kroppskontakt, men som nu jobbar på att övervinna mig själv typ. Bara den senaste månaden har jag lyckats klämma fram två spontankramar. En var när jag sprang in på två kollegor som satt och pratade varav en grät, så jag gav denne en kram och sa att jag inte visste vad det gällde men att jag hoppades att det skulle bli bra. Den andra var när en kollega förlorat en nära familjemedlem och verkligen såg ut att behöva en kram. Vet inte om den hjälpte eller stjälpte (kan man säga så?stavar man så?) då hon började gråta. Men jag vill tro att den gjorde gott i alla fall.
Vad tycker ni om spontana kramar?
När jag sedan duschat och blivit av med den tidigare nämnda vätskan så ville hon kramas igen. Tycker det är så himla kul med sådant. Spontanitet. Kramar. En kram kan betyda så mycket, beroende på vem den kommer ifrån och vid vilket tillfälle.
Jag tror vi svenskar i allmänhet är lite rädda för spontan kroppskontakt. Vilket vid vissa tillfällen är synd tycker jag. Jag försöker släppa loss lite mer och våga ge folk en kram när den verkligen kan behövas. Jag själv har alltid tillhört den uptighta typen som aldrig varit mycket för kroppskontakt, men som nu jobbar på att övervinna mig själv typ. Bara den senaste månaden har jag lyckats klämma fram två spontankramar. En var när jag sprang in på två kollegor som satt och pratade varav en grät, så jag gav denne en kram och sa att jag inte visste vad det gällde men att jag hoppades att det skulle bli bra. Den andra var när en kollega förlorat en nära familjemedlem och verkligen såg ut att behöva en kram. Vet inte om den hjälpte eller stjälpte (kan man säga så?stavar man så?) då hon började gråta. Men jag vill tro att den gjorde gott i alla fall.
Vad tycker ni om spontana kramar?
Say what?
Trackback
