This is it, the real shit

Idag var det en avgörande dag. Får nog se lite längre fram i veckan. Fortfarande pirr.

Mötte sedan upp Babe i byn och åt lunch tillsammans. Har ju verkligen fått superdille på asiatisk mat så för min del var det ett solklart val att ta den asiatiska buffén. Babe klämde en hel pizza. Jag förstår inte hur man kan äta upp allt som ligger på tallriken. Konstigt? Japp, av någon konstig anledning lider jag av en tvångstanke som gör att jag kan bara inte äta upp den sista tuggan på tallriken. Har inte gjort så sedan jag var runt åtta kanske. Hur kommer det sig? Ja inte vet jag men här är min teori:

Jag var väl runt sju åtta år när jag och min syster Mellan (at the moment kanske fyra fem år) gick igenom alla VHS-filmer vi hade hemma (japp, DVD hade inte slagit igenom än). Vi var utleda på de barnfilmer vi hade. Tyckte att Pippi Långstrump och Emil hade gjort sitt så vi kollade efter roliga omslag på mamma och pappas filmer ( nej vi stötte inte på något olämpligt).
Vi fastnade för omslaget till en Monty Python-film. Vi slår på den och förstår väl inte speciellt mycket men som barn gör det ingenting, då man fortfarande har fantasin kvar och kan på något sätt ändå hänga med.
En bit in i filmen får man följa en man som lider av extrem fetma, om han ställde sig på en våg skulle den visa minst 200 kilo. Han går in på en restaurang och får den service man vill ha på restaurang. Han beställer in alla möjliga rätter och när den ena är slut kommer servitören och frågar "Ska du inte ha en liten av denna rätten också? Vår specialitet" och så beställer han in det med. Efter ett tag får han trots allt nog och säger snällt nej tack när servitören kommer och erbjuder honom fler rätter. Han ber att få notan men då kommer servitören fram med en lövtunn bit av choklad och säger att huset bjuder. Detta kan alltså inte mannen motstå och tar då denna chokladbit och stoppar in i munnen.
Efter ett tag ser man hur hans blick säger Oh huh!

Mannen sprängs ¤poff¤ och det enda som är helt är hans huvud. Man ser alltså rakt in i hans buk och det enda som håller honom uppe är ett par revben som skulle vara stora nog att nå runt en val. Efter det att han sprängts, spyr han. Han spyr och han spyr och han spyr.*

Jag och syster Mellan tappade aptiten flera dagar efter och våra päron kunde inte för allt i världen förstå detta. Visst vi har aldrig varit stora i maten men detta var extremt. Till slut berättade vi och mamma förklarade lugnt att vi inte kunde sprängas om vi åt för mycket.
Haha, pedagogiska mamma.

Men där tror jag i alla fall att spåren sitter. Allt är Monty Pythons fel. Jag skyller på dem.