Januari 11(OBS! varning för tråkigt inlägg för icke-Lillsvedare)
Jag ska i detta inlägg försöka att med ord beskriva den kärlek som kan finnas mellan människor. Jag ska göra mitt bästa för att försöka få er att förstå, för det är inte lätt om man inte varit med om den. This is my story:
Augusti 28 2008:
En hel grupp människor på cirka 80 stycken anländer till idrottsfolkhögskolan Lillsved med förhoppningar, förväntningar, spänning, nervositet och säkert många andra känslor. De första dagarna passerade och folk började förstå att dessa människor är alla här med liknande mål. Folk kom allt närmare varandra och att vi alla gick i olika klasser gjorde ingen skillnad. Vi umgicks över gränserna.
Under skoltid spenderade man självklart mest tid med de som gick i samma klass, mötte man parallellare på skolgården, i matsalen eller herrgården hälsade man glatt och kanske pratade en stund. På kvällarna arrangerades det ofta idrottsaktiviteter så som gympapass, spinning, fotboll, basket, lekar mm. Även de två föreningarna Elekåren och LIF arrangerade lite större tillställningar så som Alla hjärtansdagkväll, Singstarkväll, spökbollsturnering.
Trots att skolan hade som inställning att Här dricker vi inte alkohol, så kanske man kan säga att vi gemensamt kämpade för att visa att så icke var fallet. Ordet fest låg ofta på folks tungor och det bjöds inte sällan på det heller. Första festen (som nog kommer sitta hårt fastetsad i allas hjärnor och kommer kopplas konstant till tiden på Lillsved), Ghettocruise, Halloween.
Lite större händelser som man antagligen kommer minnas är alla klassers hajk, handikappveckan, volleybollturneringen på Bosön, grillningen nere vid bryggan andra dagen då vi lekte viskningsleken som blev lite misslyckad för oss som hade islänningen i laget :p Planeterna som var ett litet fiasko, och alla storinfon som arrangerades.
Vi åkte på resor, inte bara med skolan utan även utanför - kryssningar. Resan/-orna till fjällen var oslagbara. Först en turvecka för IP och sedan gemensam till Bydalen där gemenskapen växte sig om möjligt ännu större. Tror att de flesta vid denna tid började inse att tiden i denna underbara bubbla inte skulle vara för evigt. Att dessa sanslöst härliga människor som förgyllt ens tillvaro med skratt, sammanhållning/gemenskap, hjälp, tröst, peppning och många andra saker nu lite halvt skulle spridas för vinden och inte längre dela det liv som man spenderat tillsammans de nio månaderna. Hur skulle detta fungera?
Vi återvände hem till Bubblan för att avsluta studierna med än starkare band till varandra. Tiden tycktes nu flyga fram och vi gjorde allt för att få den att stanna, vi ville fånga detta långa Kodakmoment-marathon vi alla varit med att skapa. Vi ordnade grillkväll i Elevbyn med hög mysfaktor, thebjudning, maskeradbrännboll med grillning efter.
Så kom då den dagen vi alla fasat för. Känslorna var minst sagt laddade och blandade. Vi hade gått och laddat inför denna stund, förberett oss på att allt detta faktsikt skulle ta slut. Samling i gympasalen, med elever, lärare och familjer och vänner. Vi skulle ha en liten show som avslutning. Det bjöds på tal, tårar, modern dans, tårar, manskören, tårar, tal, sverigedans, tårar, folkdans, prisutdelning och som avslutning - tårar.
Showen tog slut och familjer och vänner började sakta röra sig ut ur salen medan vi elever stod kvar för att säga hejdå. Det blev många kramar ovh ännu fler tårar. Fösökte spara in lite på tårarna, men det gick inte. Alla grät, killar som tjejer. Jag hade hållt mig ett långt tag in på showen då jag vänder mig om och ser Lälly sitta bakom mig, gråtandes. Då brast det. Tittade jag över på motsatt sida så satt tjejerna och grät där. Det gick inte, hålla tillbaka tårar var långt borta. De flödade.
Kära folket. Ni är helt enkelt sjukt jävla underbara. Ni har varit med och skapat i alla fall mitt hittills bästa år i livet. Ni kommer alltid ligga varmt om mitt hjärta. Ni alla är det bästa som hänt mig. En person kan kanske ta åt sig lite mer av detta, men det tar jag inte med i detta inlägg, det säger jag face to face med honom istället.
Men jag vill alltså med detta inlägg förklara min kärlek till så många människor samtidigt. Vänner för livet, kärlek för livet, minnen för livet.
Tack ni alla Lillsvedare 07/08!!!
Jag älskar er!
Augusti 28 2008:
En hel grupp människor på cirka 80 stycken anländer till idrottsfolkhögskolan Lillsved med förhoppningar, förväntningar, spänning, nervositet och säkert många andra känslor. De första dagarna passerade och folk började förstå att dessa människor är alla här med liknande mål. Folk kom allt närmare varandra och att vi alla gick i olika klasser gjorde ingen skillnad. Vi umgicks över gränserna.
Under skoltid spenderade man självklart mest tid med de som gick i samma klass, mötte man parallellare på skolgården, i matsalen eller herrgården hälsade man glatt och kanske pratade en stund. På kvällarna arrangerades det ofta idrottsaktiviteter så som gympapass, spinning, fotboll, basket, lekar mm. Även de två föreningarna Elekåren och LIF arrangerade lite större tillställningar så som Alla hjärtansdagkväll, Singstarkväll, spökbollsturnering.
Trots att skolan hade som inställning att Här dricker vi inte alkohol, så kanske man kan säga att vi gemensamt kämpade för att visa att så icke var fallet. Ordet fest låg ofta på folks tungor och det bjöds inte sällan på det heller. Första festen (som nog kommer sitta hårt fastetsad i allas hjärnor och kommer kopplas konstant till tiden på Lillsved), Ghettocruise, Halloween.
Lite större händelser som man antagligen kommer minnas är alla klassers hajk, handikappveckan, volleybollturneringen på Bosön, grillningen nere vid bryggan andra dagen då vi lekte viskningsleken som blev lite misslyckad för oss som hade islänningen i laget :p Planeterna som var ett litet fiasko, och alla storinfon som arrangerades.
Vi åkte på resor, inte bara med skolan utan även utanför - kryssningar. Resan/-orna till fjällen var oslagbara. Först en turvecka för IP och sedan gemensam till Bydalen där gemenskapen växte sig om möjligt ännu större. Tror att de flesta vid denna tid började inse att tiden i denna underbara bubbla inte skulle vara för evigt. Att dessa sanslöst härliga människor som förgyllt ens tillvaro med skratt, sammanhållning/gemenskap, hjälp, tröst, peppning och många andra saker nu lite halvt skulle spridas för vinden och inte längre dela det liv som man spenderat tillsammans de nio månaderna. Hur skulle detta fungera?
Vi återvände hem till Bubblan för att avsluta studierna med än starkare band till varandra. Tiden tycktes nu flyga fram och vi gjorde allt för att få den att stanna, vi ville fånga detta långa Kodakmoment-marathon vi alla varit med att skapa. Vi ordnade grillkväll i Elevbyn med hög mysfaktor, thebjudning, maskeradbrännboll med grillning efter.
Så kom då den dagen vi alla fasat för. Känslorna var minst sagt laddade och blandade. Vi hade gått och laddat inför denna stund, förberett oss på att allt detta faktsikt skulle ta slut. Samling i gympasalen, med elever, lärare och familjer och vänner. Vi skulle ha en liten show som avslutning. Det bjöds på tal, tårar, modern dans, tårar, manskören, tårar, tal, sverigedans, tårar, folkdans, prisutdelning och som avslutning - tårar.
Showen tog slut och familjer och vänner började sakta röra sig ut ur salen medan vi elever stod kvar för att säga hejdå. Det blev många kramar ovh ännu fler tårar. Fösökte spara in lite på tårarna, men det gick inte. Alla grät, killar som tjejer. Jag hade hållt mig ett långt tag in på showen då jag vänder mig om och ser Lälly sitta bakom mig, gråtandes. Då brast det. Tittade jag över på motsatt sida så satt tjejerna och grät där. Det gick inte, hålla tillbaka tårar var långt borta. De flödade.
Kära folket. Ni är helt enkelt sjukt jävla underbara. Ni har varit med och skapat i alla fall mitt hittills bästa år i livet. Ni kommer alltid ligga varmt om mitt hjärta. Ni alla är det bästa som hänt mig. En person kan kanske ta åt sig lite mer av detta, men det tar jag inte med i detta inlägg, det säger jag face to face med honom istället.
Men jag vill alltså med detta inlägg förklara min kärlek till så många människor samtidigt. Vänner för livet, kärlek för livet, minnen för livet.
Tack ni alla Lillsvedare 07/08!!!
Jag älskar er!
Say what?
Postat av: tuula
Jag förstår inte en sak, hur kan så många härliga människor vara samlade på en o samma plats i ett år? Och att bland dessa finns det de som man kommer vilja träffa livet ut? Är inte det en jävla stor RÖTA?
Jag kände tårarna bakom ögonlocken när jag läste ditt inlägg för det är helt otroligt hur mkt Lillsved och alla dessa underbara människor har betytt för mig och gjort mig till den jag är nu, idag :)
Jag älskar dig, carsten och alla i hus 1. Jag kommer aldrig glömma er.
<3 Tack för att ni finns. / eran Tuula
Postat av: Mari
Som Tuuli skrev, tårarna var inte långt borta när jag läste ditt inlägg. Jättefint skrivet, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv !! Helt sjukt, ett år av upplevelser och möten med människor som man aaaaldrig någonsin kommer glömma. Alla är underbara, och jag önskar ibland att jag kunde vrida tillbaka tiden. Älskar er alla, och jag kommer aldrig glömma tiden på Lillsved.
Puss och kram
Trackback
