This is it, the real shit

Gick upp i morse mot min vilja. Hade helst av allt legat kvar i sängen. Åt frukost och kollade lite dator för ovanlighetens skull. När jag sedan håller på att packa ihop min lilla väska jag ska ha med mig med ombyte och ditten och datten ringer C's telefon. Han svarar och pratar en väldigt kort stund, sedan blir det tyst så jag gläntar på dörren för att höra vem det var. Ser då att han fortfarande pratar i telefon. Då förstod jag.

Resterande av den tid jag hade innan jag skulle åka ägnade jag åt att försöka trösta honom, fast mina tårar rann mer än hans. Fan, vill ju vara stark vid sådana tillfällen. Vill liksom inte att han ska behöva trösta mig. Det är han som behöver en stor stark kram.

Känns som att han har det så jobbigt nu. Vi visste att hon var dålig och egentligen inte ville mer, så vi tänkte boka en resa för honom efter operationen så han fick lite tid med henne...OM det skulle hända snart. Det hände för snart. Fan. Det gör så ont i en när ens älskling är ledsen. Som en kniv i hjärtat och man kan ingenting göra.

Som en liten ljusglimt i mörkret damp smyckena ner i brevlådan. De låg på bordet när jag kom hem så han har ju sett paketet, och det står på utsidan att det är smycken. Så jag funderar på att ge honom det idag för att visa att jag finns här. Och då kan han känna att jag är med honom ner till Tyskland.

Fan Babe, jag älskar dig verkligen och vill inte ha dig ledsen!!!
Jag finns här.



Jag har redan hans smycke på mig :) Han får nog sitt när han kommer hem.