This is it, the real shit

Sov ganska bra trots att jag sov själv. Brukar ha lite svårigheter med det annars, men jag gissar att jag var för trött för att missa sömn. Blev lite arg igår kväll dock, precis när jag höll på att slumra till, klockan var runt tolv, då ringer min mobil och det är ett nummer som jag inte alls känner igen. Inget vanligt mobilnbummer heller och det börjar på +49. Har inte Sverige +46? Får höra om det var C, men jag tror inte det.

Idag är det dagen med stort D för C. Begravningen är klockan 10. Då ska jag tänka på honom och hela hans familj :'( Jag klarar inte sådant här, jag kommer säkert börja gråta. Gjorde det igår kväll när jag skulle somna. Tänkte på att vanligtvis hade de alla varit glada över att träffa varandra men denna gång vet de att de träffas på grund av att de har förlorat någon som annars alltid brukade vara med.

Planet har nu lyft och jag sitter här och väntar på att han ska ringa. Han skulle ju slå en pling innan han satte sig på planet. Åh hoppas bara att allt är bra och att det inte blir komplikationer med benet.

Nu är han på väg. Min lille kille. Följde med honom in till Centralen då han skulle ta flygbussen därifrån och det kändes som att han behövde lite hjälp med att bära väskan då den antagligen bara hade hängt och slängt och hjälpt till med obalans på grund av kryckorna.

Känns så skumt. Visst har jag varit ensam hemma förut men då brukar han ju komma hem på kvällen eller så, men inte denna gång. Nu kommer han inte tillbaka förrän på onsdag. Hoppas allt går bra. Eller det antar jag att det inte gör. Begravningar är aldrig kul :'(

Är lite orolog för hur det ska gå med hans ben på flyget. Risken att det svullnar ännu mer är tydligen stor, men han har köpt stödstrumpa och tagit en spruta som ska tunna ut blodet lite. Så jag hoppas verkligen att det går bra.

I'm gonna miss him!

Det råkade bli så att jag tog på mig att öppna idag. När jag gör så bidrar det alltid till att natten blir så gott som sömnlös. Nu tror jag i och för sig att sömnlösheten denna natt berodde på lite andra saker också.  Låg i sängen och pratade med älsklingen om allt. Mest då om döden och begravningar. Inte världens roligaste ämne, men han fick prata av sig och jag...grät. Kom ju inte som en överraskning, men som jag skrev i förra inlägget vill man ju vara stark.

Tack så jättemycket för era kommentarer. Ska skicka de vidare till My Love.

Och förresten, han blev jätteglad för halsbandet. Så nu har vi båda på oss de grymt fina halsbanden. Älskepälsk.

Gick upp i morse mot min vilja. Hade helst av allt legat kvar i sängen. Åt frukost och kollade lite dator för ovanlighetens skull. När jag sedan håller på att packa ihop min lilla väska jag ska ha med mig med ombyte och ditten och datten ringer C's telefon. Han svarar och pratar en väldigt kort stund, sedan blir det tyst så jag gläntar på dörren för att höra vem det var. Ser då att han fortfarande pratar i telefon. Då förstod jag.

Resterande av den tid jag hade innan jag skulle åka ägnade jag åt att försöka trösta honom, fast mina tårar rann mer än hans. Fan, vill ju vara stark vid sådana tillfällen. Vill liksom inte att han ska behöva trösta mig. Det är han som behöver en stor stark kram.

Känns som att han har det så jobbigt nu. Vi visste att hon var dålig och egentligen inte ville mer, så vi tänkte boka en resa för honom efter operationen så han fick lite tid med henne...OM det skulle hända snart. Det hände för snart. Fan. Det gör så ont i en när ens älskling är ledsen. Som en kniv i hjärtat och man kan ingenting göra.

Som en liten ljusglimt i mörkret damp smyckena ner i brevlådan. De låg på bordet när jag kom hem så han har ju sett paketet, och det står på utsidan att det är smycken. Så jag funderar på att ge honom det idag för att visa att jag finns här. Och då kan han känna att jag är med honom ner till Tyskland.

Fan Babe, jag älskar dig verkligen och vill inte ha dig ledsen!!!
Jag finns här.



Jag har redan hans smycke på mig :) Han får nog sitt när han kommer hem.

Sitter alltså här ensam right now. Har Miss Secret Agent på i bakgrunden och gissa vad? De sänder inte bara ettan idag utan även tvåan. Wohoo, min kväll är räddad.

Jag kommer knappt träffa C på två dagar, idag sågs vi endast till middagen. Imorgon drar jag innan han vaknar, kommer hem runt 16, och sedan blir jag ensam resten av kvällen då han ska jobba hela dagen. När han väl slutar så ska han möta upp sina lagkamrater någonstans inne i stan för imorgon är det Superbowl. Superbowl är ju såklart amerikansk fotboll. Ja, nej alltså jag kan erkänna att jag inte har den blekaste om det är någon kupp eller något. Men det börjar i alla fall klockan 01.00 och slutar då runt 04.00 i och med att det är direktsändning från USA. Så vi kommer alltså inte ses förrän tidig morgon på måndag. Kommer kännas skumt. Jag vet att det låter superlöjligt, men man är ju van vid att ha någon vid sin sida i sängen.

Har nu både beställt och betalat på denna sida så det borde droppa in nästa vecka då det skulle ta upp till 14 dagar och det har gått 7 dagar. Längtar. Det ska bli kul, det blir ju inte direkt en förlovningsring men ändå något som visar att vi hör ihop.

Så här ser de ut, tyckte att de såg väldigt neutrala ut så de passar både killar och tjejer. Så hur ser de ut då? Jo, jag beställde två stycken, en till mig och en till honom. På hans står det Cicci på framsidan och vårt datum på baksidan, på min står det såklart Carsten och vårt datum på baksidan. Så vad tycker ni? Födelsedags- eller alla hjärtans dag-present?

...att jag är förundrad över hur mycket mer man kan älska en människa för varje dag. Kan bara övervällas av varma känslor när jag tänker på min karl. När jag är med honom njuter jag av varje sekund, när jag inte är med honom cirkulerar han i mitt huvud. Jag som trodde att efter ett år försvinner kärkänslan. Icke. Jag blir mer och mer förälskad i honom och jag blir lika förvånad varje gång dessa känslor kommer.

Det är så lustigt, för när jag ser på honom känner jag att hans läppar, hans ögon, håret, huden ja allt på honom är det jag kommer leva med. Det finns inte det minsta tvivel från min sida att det inte är honom jag kommer leva med. Jag tänker ofta på framtiden och då inkluderar den inte bara honom utan även knoddar.

Jag har ofta sett mig som den ständiga singeln, well guess what? Inte längre. Jag ska gifta mig med denna karl och jag har aldrig riktigt tänkt att jag ska gifta mig.

Jag älskar dig C!

Har städat hyfsat idag, ska fortsätta efter jag skrivit detta inlägg.

Åkte till byn med karln idag och impulsköpte en digitalkamera. Wohoo. Är så lycklig. Äntligen kan man lägga till lite bilder i inläggen. Är så tråkigt utan bilder tycker jag. Det blir så mycket text bara.

Idad är det cirka 3 veckor kvar till min kusin är beräknad att ploppa ut en liten flicka, så roligt. Älskar barn och det är kul när släkten utökas. Hmm, känns nästan som att nästa på tur är en själv, eller möjligtvis en till Mini-Holger. Men jag har inget emot att vara nästa på tur.
Drömde inatt att vi sedan ett tag tillbaka bestäm oss för att lägga ner det här med p-piller och när allt började kännas mysko i kroppen köpte vi ett preggotest. Jag kissar på det och lägger det upp och ned på handfatet och går ut till vardagsrummet där karln sitter och väntar. Vi väntar lite längre än angiven tid då vi egentligen vet vad det kommer visa, men inte vågar se det definitiva. Vi går in och hämtar stickan, räknar till tre och vänder på den. Japp, vi är preggo och jag börjar böla. Glädjetårar då. Underbart.
Vi (läs jag) har redan börjat planera hur vi ska berätta det för alla. Så kul :)

Jeje. Haha, känns som att jag tjatar om bebosar just nu, men det känns som att alla går med magar, nyligen ploppat eller planerar. Jag vill också :p

Har en till fråga. Fjällen eller solen? Förra året när vi precis skulle sluta skolan fick vi reda på att vi gärna fick följa med på detta års fjällenresa om vi ville. Då lät det som att alla skulle följa med. Nu är det typ två som kan följa med. Börjar då bli lite osäker. Visst det är ju kul även om det bara blir två , men jag var inställd på att vi skulle bli gänget igen. Så nu börjar jag fundera på att banga och istället spara till en solsemester med min karl.
Älskar ju både fjällen och solen, så det blir ett tufft val.

Har i och för sig inte varit på solsemester på 100 år. Så det är fan dags. Jag har bestämt mig. Haha.

Nu ska jag beställa smycken.

Jag ska i detta inlägg försöka att med ord beskriva den kärlek som kan finnas mellan människor. Jag ska göra mitt bästa för att försöka få er att förstå, för det är inte lätt om man inte varit med om den. This is my story:

Augusti 28 2008:
En hel grupp människor på cirka 80 stycken anländer till idrottsfolkhögskolan Lillsved med förhoppningar, förväntningar, spänning, nervositet och säkert många andra känslor. De första dagarna passerade och folk började förstå att dessa människor är alla här med liknande mål. Folk kom allt närmare varandra och att vi alla gick i olika klasser gjorde ingen skillnad. Vi umgicks över gränserna.

Under skoltid spenderade man självklart mest tid med de som gick i samma klass, mötte man parallellare på skolgården, i matsalen eller herrgården hälsade man glatt och kanske pratade en stund. På kvällarna arrangerades det ofta idrottsaktiviteter så som gympapass, spinning, fotboll, basket, lekar mm. Även de två föreningarna Elekåren och LIF arrangerade lite större tillställningar så som Alla hjärtansdagkväll, Singstarkväll, spökbollsturnering.

Trots att skolan hade som inställning att Här dricker vi inte alkohol, så kanske man kan säga att vi gemensamt kämpade för att visa att så icke var fallet. Ordet fest låg ofta på folks tungor och det bjöds inte sällan på det heller. Första festen (som nog kommer sitta hårt fastetsad i allas hjärnor och kommer kopplas konstant till tiden på Lillsved), Ghettocruise, Halloween.

Lite större händelser som man antagligen kommer minnas är alla klassers hajk, handikappveckan, volleybollturneringen på Bosön, grillningen nere vid bryggan andra dagen då vi lekte viskningsleken som blev lite misslyckad för oss som hade islänningen i laget :p Planeterna som var ett litet fiasko, och alla storinfon som arrangerades.

Vi åkte på resor, inte bara med skolan utan även utanför - kryssningar. Resan/-orna till fjällen var oslagbara. Först en turvecka för IP och sedan gemensam till Bydalen där gemenskapen växte sig om möjligt ännu större. Tror att de flesta vid denna tid började inse att tiden i denna underbara bubbla inte skulle vara för evigt. Att dessa sanslöst härliga människor som förgyllt ens tillvaro med skratt, sammanhållning/gemenskap, hjälp, tröst, peppning och många andra saker nu lite halvt skulle spridas för vinden och inte längre dela det liv som man spenderat tillsammans de nio månaderna. Hur skulle detta fungera?

Vi återvände hem till Bubblan för att avsluta studierna med än starkare band till varandra. Tiden tycktes nu flyga fram och vi gjorde allt för att få den att stanna, vi ville fånga detta långa Kodakmoment-marathon vi alla varit med att skapa. Vi ordnade grillkväll i Elevbyn med hög mysfaktor, thebjudning, maskeradbrännboll med grillning efter.

Så kom då den dagen vi alla fasat för. Känslorna var minst sagt laddade och blandade. Vi hade gått och laddat inför denna stund, förberett oss på att allt detta faktsikt skulle ta slut. Samling i gympasalen, med elever, lärare och familjer och vänner. Vi skulle ha en liten show som avslutning. Det bjöds på tal, tårar, modern dans, tårar, manskören, tårar, tal, sverigedans, tårar, folkdans, prisutdelning och som avslutning - tårar.
Showen tog slut och familjer och vänner började sakta röra sig ut ur salen medan vi elever stod kvar för att säga hejdå. Det blev många kramar ovh ännu fler tårar. Fösökte spara in lite på tårarna, men det gick inte. Alla grät, killar som tjejer. Jag hade hållt mig ett långt tag in på showen då jag vänder mig om och ser Lälly sitta bakom mig, gråtandes. Då brast det. Tittade jag över på motsatt sida så satt tjejerna och grät där. Det gick inte, hålla tillbaka tårar var långt borta. De flödade.

Kära folket. Ni är helt enkelt sjukt jävla underbara. Ni har varit med och skapat i alla fall mitt hittills bästa år i livet. Ni kommer alltid ligga varmt om mitt hjärta. Ni alla är det bästa som hänt mig. En person kan kanske ta åt sig lite mer av detta, men det tar jag inte med i detta inlägg, det säger jag face to face med honom istället.

Men jag vill alltså med detta inlägg förklara min kärlek till så många människor samtidigt. Vänner för livet, kärlek för livet, minnen för livet.

Tack ni alla Lillsvedare 07/08!!!
Jag älskar er!

Dagen efter. Jag har migrän. Antar att det beror pa att jag inte varit ledig pa 100 ar o att jag nu slappnar av... Suck. Skönt....not.Och alla som ska ut ikväll. Jeje. Vad är väl en bal pa slottet?

Hade verkligen en jättemysig jul med familjen, morbror + flickvän och min älskling. Helt perfekt kväll.

Satt och kollade på bröllopsform med min hjärtevän och vi började diskutera frieri. Jag vet inte om det är så att sagorna format ens uppfattning, att mannen ska fria till kvinnan. På't ungefär så som media menar att kvinnor ska ha big boobies. Hur som helst. Vi diskuterade dels vårt frieri (jag kom fram till att jag inte kommr fria, hellre ogift), vi försökte komma på saker att berätta för den andre om någon som den inte visste om en. Shit vad svårt det är. Kom knappt på något.

Vad tycker ni? Jag är antagligen väldigt gammaldags och färgad men jag tycker att mannen ska fria. I alla fall i vårt fall. Hehe. Annars tycker jag helt att det beror på hur man är som person. Vissa kvinnor kanske bara är ämnade att fria. Who knows.

Har haft en hyfsat rutten dag. Inte alls varit på humör, men vad gör väl det?

Satt idag i kassan och drömde mig bort. Jag är helt övertygad om att vårt första barn kommer bli en pojk. Och jag såg verkligen den lille framför mig. Han kommer se ut precis som Caast'n. Så liten och söt och en som verkligen inte kan sitta still. Precis som far sin. Haha.

Tänkte även på att medan barnet ligger i magen måste man ju verkligen fundera på hur den lilla kommer se ut precis när den kommer ut. Man brukar ju ändå kunna se några drag, och om den liknar någon av päronen.

Jag vill ha barn!!!

Äntligen! Nu har vi flyttat. Sitter nu i vårt nya vardagsrum med min karl bredvid i vår nya soffa. Den är så fin. När vi fått lite mer ordning ska jag ta kort och lägga upp. Helgen har ju mest handlat om att bara få över alla saker. Åh jag är så glad. This is life. Karln och jag.

Jag älskar mitt liv just nu.

Jul. Det är om tre veckor exakt. Jag har verkligen en förkärlek till högtiden jul. Älskar det mesta som har att göra med julen. Förutom allt religiöst trams. Inte riktigt min grej. Denna jul kommer bli lite speciell. Vi kommer fira hos mormor som vi gjort så många år innan, detta år blev det så mest för att ingen av oss systrar är lediga runt jul så vi kan åka upp till mamma och pappa. Alla hade helst velat det för det är hög mysfaktor där. Och ni skulle sett granen vi hade förra året. Säkert 2½ meter hög. Coolt.
I år kommer jag ha med mig min älskade karl. Känns riktigt jävla bra. Förra julen kom han upp till oss på juldagen, så lite julfeeling fick vi iaf tillsammans, men i år blir det till fullo. Har dock fått reda på att jag och syster Minst stänger så vi slutar klockan halv fem. Hallå? Vilket jävla miffo bestämmer att en vanlig matbutik ska ha öppet till 16 på JULAFTON? Det måste vara någon som är patetisk, eller någon som är ensam och inte firar jul, kanske en muslim? Svenskar har kl 15 som heligt klockslag, oavsett om man kollar på Kalle eller inte. Vi brukar inte göra det, har det dock i bakgrunden för att låta morsan säga "Va?! Är det korkar i trädet?" när Ferdinand visas och han sitter under korkeken.
Vi kommer även ha julförspel. Vi kommer inreda vår lägenhet med julpynt för den rätta känslan. Har till och med köpt en ny julstjärna att hänga upp i fönstret.


1. Vår grande gran
2. Mysigt i ljusens sken
3. Förra julen bjöd inte på så mycket snö som vi önskat.
4. Vi gick på, hmm, vinterpromenad.

Imorgon smäller det. Imorgon är det tänkt att vi ska införskaffa säng och soffa. Jag längtar. Dock kommer det behövas mycket mer, men det får vi ta typ i januari. Jag orkar inte vänta, vill ha nu. Men jag är glad bara jag får bo ihop med min STORA kärlek.
Det är han.

Farmor friskförklarades. Hjärtat slog precis som det skulle och blodtrycket var finfint. Tack och lov för det. Hon försöker hålla de rätta takterna igång min lilla farmor. 96 år och hoppar nästan varje dag upp på sin motionscykel som hon har i gästrummet och cyklar en stund. Okej hon blir väl inte genomsvettig men i och med att hon sällan kommer utanför dörren pga dålig balans och nästan blind så tycker jag det är grymt.Stålfarmor :)

Jag är glad, det känns bra. Känns som att det kommer komma något bra.

By the way så hade jag en sjukt verklig dröm i natt. Trodde verkligen att allt hade hänt när jag vaknade.  Okej, drömmen utspelade sig någon gång i juli -09 alltså en bit fram i tiden, jag var jätteglad för att jag och Carre lyckats bli på smällen, drabbas dock av missfall men föder ändå (?) Under "graviditeten", vilket jag då inte tror att jag är i och med missfallet, tröstäter jag enormt och ut kommer världens tjockisbebis. Tänker att honom ska jag nog inte amma så mycket för jag har hört att de som är feta som barn, lättare blir mulliga/feta när de blir äldre. Bra morsa jag kommer bli. Skippar att amma ungen. Nicht so gut....
en det är sjukt vad verkliga vissa drömmar kan vara :/